Tja... Kanske det... Men "make yourself a fire" är nog inte helt enkelt.
Google använder cookies för att analysera trafiken till den här webbplatsen. Därför delar vi information om din användning av vår webbplats med Google.
Tja... Kanske det... Men "make yourself a fire" är nog inte helt enkelt.
Det finns så många reklamfilmer som jag kan bli irriterad av. Den senaste gör reklam för en pensionärsförening. Den visar en gubbe som torkar av bouleklot med en putsduk eller liknande. Det är som om alla pensionärer måste spela boule. Var har de fått det ifrån? Jag tycker, att det verkar töntigt. Jag känner mig nästan kränkt. Jag har för böveln en massa andra intressen än att spela boule.
När man har kommit upp i den åldern som jag är i nu, så kan man börja tvivla på sina intellektuella förmågor. Då kan det vara intressant att göra ett och annat IQ-test. Det här blev ju ganska trevligt. Här är testet.
Det här är ju inte helt nytt, men det gäller fortfarande. Det är alltid intressant att lyssna på Jordan Peterson.
Helt klart en bra intervju. Jag är ingen musiker. Jag är inte heller en stor beundrare av Sting eller The Police. Men jag finner ändå det här samtalet mycket intressant. Varför? Därför att jag gillar resonemang om kreativitet. Hur uppstår idéer? Var hämtar man inspiration ifrån? Och så vidare.
Jag såg filmen om Jan Myrdals sista tid. I väntan på Jan Myrdals död - Hagabion
Jag blev smått irriterad. Här tre anledningar till min irritation:
Nu återvänder jag till den här. Det är en otrolig bok. Om du bara skall skaffa en enda bok med hjärngympa och tankenötter, så är det denna du skall skaffa.
Den har allt man kan önska sig i den vägen. Den är späckad med alla sorters problem att lösa. En varning: den kan få dig att känna dig dum. En tröst: den kan få dig att känna dig himla smart.
Ja, man kan undra varför detta inte kom med i filmen från den historiska Woodstockfestivalen. Det måste ha varit någon tondöv dummerjöns som klippte bort det. Man kan inte spela bättre på munspel än så här. Och gitarristen var grym.
Det här är snyggt. Det är suggestivt och effektfullt. Man blir nyfiken. Vad kommer att hända? Man måste få veta!
Inga jämförelser i övrigt, men jag tänker inte ge upp. Jag har för avsikt att fortsätta skriva. Även om det inte verkar ha någon som helst betydelse för andra.
Jag har skrivit det förr. Nu skriver jag det igen: Jag skulle lika gärna kunna ställa mig mitt i en öken och skrika. Det skulle ge samma resultat: Inget.
Jag är aktiv i sociala medier. Till vilken nytta? Bara ett litet fåtal bryr sig. Och varför skriver jag här? Svar: Mest som självterapi. Det blir ju ändå aldrig några kommentarer. Ni har min mailadress, men ni gitter inte skriva något?
Suck.
Det här är underbar humor, om ni frågar mig. Det behövs inte mera. Man skall inte krångla till saker i onödan.
Jag försöker hålla hjärnan i gång. Ett sätt att göra det på är att träna minnet. Ett knep för att lära mig vilka de tio (till ytan) största länderna är lärde jag mig av minnesmästaren Jonas von Essen på TV. Vilka de länder är som tar platserna 11-20 fick jag lära mig helt själv. Så här:
11. Kongo-Kinshasa: shasa bort mjäll från huvudet
12. Danmark (med Färöarna och Grönland): ge en dansk skalle
13. Saudiarabien: såg du araben?
14. Mexico: dags för tortilla
15. Indonesien: en donut som efterrätt
16. Sudan: see you then - och vinka med ena handen
17. Libyen: eld i buken
18. Iran: I ran (jag sprang)
19. Mongoliet: man går lite
20. Peru: vi sätter P här nu
Att sjunga i kör "is the shit". Det är mycket berikande och upplyftande. Man förstår bättre uttrycket "att sjunga så att taket lyfter" ifall man själv har sjungit i en kör. När alla i kören är med "på banan" och inte är rädda för att märkas och "ta plats", så kan magi uppstå. Man växer tillsammans. Man gläds åt andras framgångar och får lättare att själv göra framsteg.
Om du aldrig har provat att sjunga i kör: prova! Du kanske tror, att du är tondöv och ett hopplöst fall. Det får körledaren avgöra. Min körledare har fått mig att klara av saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra.
Ah, den här biten är jag väldigt förtjust i. Både melodi, sång och text tilltalar mig varmt. Hela albumet är gott att ha och återvända till då och då. Och det är något särskilt med duetter där mannen har en väldigt manlig röst och kvinnan har en väldigt kvinnlig röst. Det blir spännande och berörande.
En annan favorit på albumet är "Ett minne bättre glömt". Titeln i sig själv är ju helt genial.
Den här operasångerskan har en egen kanal där hon bedömer andras sångteknik. Mycket intressant! Ingenting verkar undgå henne. Hon förefaller ha total koll på vad som händer - in i minsta detalj. Imponerande. Jag finner det mycket spännande. Det känns som en självklarhet att prenumerera på hennes reaktioner.