Jag såg filmen om Jan Myrdals sista tid. I väntan på Jan Myrdals död - Hagabion
Jag blev smått irriterad. Här tre anledningar till min irritation:
1) Att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Hur kan man tycka, att Mao hade rätt? Hur kan man tycka, att Pol Pot hade rätt? Hur kan man hylla Lenin och Stalin? Jag förstår det inte.
2) När han skulle ge sin städerska/hemhjälp betalt. Han var noga med varenda krona. Kunde han inte ha gett henne lite mera?
3) När kommentatorn - hotellägaren Lasse Diding - påstod, att Jan Myrdals bibliotek om 50.000 volymer måste vara "rimligtvis norra Europas största privata arbetsbibliotek". Vet han vad han pratar om - eller gissar han bara? Har han jämfört med Per Gahrtons och Percy Barneviks privata bibliotek? De lär ha oerhört stora bibliotek.
Vidare kan jag undra vilken världsbild Jan Myrdal hade. Han var troligen sjukligt egocentrisk. Där levde han liksom i ett elfenbenstorn eller en skyddad verkstad. Han skrev och läste och skrev och läste och skrev och läste... Vad kunde han mera? Kunde han gå och handla själv? Kunde han laga mat? Kunde han byta en glödlampa? Et cetera. Han torde vara ett kolossalt intressant fall för en psykoanalytiker.
Jag kan beundra hans arbetskapacitet. Men det är ungefär allt. Jag tror inte, att jag är enig med honom om mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar