Nu ser jag åter igen TV-serien "Stolthet och fördom" med Colin Firth och Jennifer Ehle.
Så här skrev jag i en tidigare blogg i december 2017:
"Jane Austen var ett geni när det gällde att gestalta så abstrakta begrepp som stolthet och fördom. Stolthet är ibland det samma som enfaldig envishet. Fördom handlar om att döma i förväg. Så många osämjor uppstår helt i onödan på grund av förhastade slutsatser och vägran att försöka förstå på ett djupare plan.
I den här berättelsen var de två huvudpersonerna först mycket avogt inställda till varandra. De hatade faktiskt varandra. Med tiden blev de kära i varandra. De förlät varandra. Se där en god historia."
Den håller fortfarande. Den är en av tidernas bästa TV-serier. Makalösa skådespelarinsatser av de båda huvudrollsinnehavarna. Med sparsam mimik lyckas de uttrycka så många känslor. (Har Colin Firth någonsin varit bättre?)
Den enda invändningen jag har gäller musiken. Ibland är den helt irrelevant och känns mest störande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar