Jag lånade Rachel Joyces bok "Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd" från biblioteket och trodde att jag skulle få läsa något djupsinnigt och väldigt klokt. Var hade jag fått det ifrån? Varför trodde jag det?
Här är en recension som jag kan instämma med:
Så många sidor och så lite djupsinne. Det är faktiskt en "banal och flosklig historia". Jag tänkte: "att vilja men inte kunna". Alldeles för många ord och för lite substans. Boken är nära nog ett pekoral. Jag blev irriterad, hoppade över många sidor och rusade fram till slutet.
Och så tänkte jag vidare: Alltför många författare skriver alltför många ord. De verkar tänka, att läsarnas tid är ändlös och helt oviktig. Så: "Läsarna har väl inget viktigare för sig. Min tid är viktig - men inte deras."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar