Jag har fått låna även den här filmen av en vän. Innehållet var "gammal skåpmat" för en sådan som jag. Men jag kom särskilt att tänka på hur illa han blev bemött efter det att han hade "blivit elektrisk". Det var som om hans framgångar borde ha nått vägs ände - enligt publik och massmedia. Jantelagen visade sitt fula tryne. "Han ska inte komma här och tro att han är nåt". "Vi måste ta ner honom från hans höga hästar". "Han måste ner på Jorden". Så verkade många ha tänkt.
Jag förstår mycket väl om han blev irriterad på såväl publik som dumma och oförskämda journalister - då i mitten av 1960-talet. Vid ett tillfälle i filmen bemötte han fotografer (på en flygplats, tror jag) med att själv fotografera fotograferna. Det var ju smått genialt i mina ögon.
Och apropå genialt... Om man har sett den här filmen och ändå tvivlar på att Dylan var/är ett geni, så fattar man ingenting om genialitet. Innan han hade fyllt 25 år (i maj 1966) hade han spelat in otroligt många fantastiska låtar som har gått till historien. Flera mästerverk har kommit ut efter det. Att han fick Nobelpriset i litteratur år 2016 var inte alls tokigt. Det var lätt att motivera. Och han håller fortfarande på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar