Några rader om ett "fint" sällskap

Det som nu har hänt i Svenska Akademien de senaste veckorna får mig onekligen att fundera. Vad är det hos en intellektuell elit med privilegier som gör att människorna i den kan bete sig som små själsliga krymplingar? Hur kan man vara så belästa och sannolikt högintelligenta men ändå bete sig som dumma svin? Varför tror de sig stå ovanför lagen? Varför föraktar de vanligt folk? 

Jag tror, att en del av förklaringen till hela denna tragikomiska dokusåpa är att akademien är en så sluten sammanslutning och skyddad från insyn. Jag tror så här: Man anser sig vara klart förmer än alla andra. Man kan å ena sidan dunka några i ryggen och å andra sidan dela ut verbala knivhugg i ryggen mot vissa andra. Man använder härskartekniker inom gruppen men även utåt mot andra som inte tillhör gruppen. Man sänder otydliga och dubbla budskap. Man låter saker och ting pyra under ytan tills det en dag inte längre går att stoppa en uppflammande eld. Man tar inte tag i problem innan de har tagit alldeles för stora proportioner. Man tror att man kan tiga ihjäl problem. Man är inte ärlig och uppriktig. Man spelar spel och visar en fin fasad utåt - medan det pågår ett ondskefullt drama bakom lyckta dörrar. Etik och juridik verkar vara bortblåsta. Brott och straff saknar rimliga proportioner i förhållande till varandra. Man silar mygg och sväljer kameler. Man är lättkränkta och "drama queens". Man kan inte "stryka ett streck över det som hänt" och "vända blad och gå vidare". Man är icke resonabel, man är inte mottaglig för argument. Man kan inte förlåta och försonas. 

Och allt detta förekommer även ute i samhället - bland oss vanliga. En f.d. god vän kan till följd av något relativt bagatellartat gå fullständigt "bananas" och bli din fiende som inte längre vill ha något med dig att göra för resten av ditt liv.

Hela tiden återkommer man till frågan om proportioner. Vad är rimligt? Vad är orimligt? Vad är det egentliga problemet?