Maktmissbruk som anses vara fint

Det här med nolltolerans mot mobbning... Det kan i praktiken betyda, att den person som beskylls för att vara en mobbare själv blir mobbad. Straffet för mobbning blir alltså mobbning. Hur ädelt, fint och storsint är det? Inte alls, om ni frågar mig. 

Arbetsgivare och chefer som slår sig för bröstet och är så nöjda med sig själva och anser sig vara sååå förträffliga kan i själva verket vara mentala dvärgar, själsliga krymplingar och simpla själar. 

När det gäller nolltolerans mot mobbning kan det gå till så, att den person som anser sig vara mobbad skickar in en anmälan om mobbning och därefter tar arbetsgivaren eller chefen kontakt med den påstådda mobbaren. Denna person ställs så inför valet att antingen säga upp sig själv eller att bli uppsagd. Ingen ordentlig utredning görs, ingen varning utdelas. Man är bara intresserad av det som anmälaren påstår. 

Vad "mobbaren" har att säga till sitt försvar betraktas som helt irrelevant. Det som orsakade anmälan behöver inte alls bero på något ont uppsåt från "mobbarens" sida. Det kanske bara handlar om smärtsam uppriktighet och hård ärlighet. Det kan också vara så, att "mobbaren" bara skämtade på ett klumpigt sätt och att anmälaren inte begrep det. Men den som känner sig kränkt har tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet. 

"Mobbaren" blir persona non grata och behandlas som en totalt utfryst paria. H*n kan ha jobbat i decennier för samma arbetsgivare utan anmärkning och ha skött sitt jobb på ett förträffligt sätt. Det räknas inte. H*n kommer att bli ihågkommen som "mobbaren".

Se där ett maktmissbruk som inte betraktas som maktmissbruk.