Ur den här boken (från 1989) väljer jag följande citat.
"Dylan var så säker på sig själv och sin egen förmåga att han struntade fullständigt i vad andra människor tyckte." (s. 20)
"(...) om jag inte hade varit så dum och börjat dricka så mycket tillsammans med Dylan tror jag att jag hade kunnat bli exceptionellt duktig [i dans - min anm.]" (s.41)
"På ett sätt passade Dylan och jag inte ihop. Han behövde någon med små krav som såg till att han fick vara i den lugna, trygga, urtrista och ombonade walesiska småstadsmiljö där han skrev sina bästa verk, och jag hade inte den förmågan." (s. 45)
"(...) när Dylan väl befann sig i en miljö där han fick skrivro var han oerhört disciplinerad och följde ett inrutat schema (...)" (s. 54)
"(...) sitt innersta delade han inte med någon (...)" (s. 75)
"Under hela vårt äktenskap tillbringade han inte en kväll hemma, inte en enda." (s. 77)
"(...) de två åren vi bodde på Sea View var vår lyckligaste tid tillsammans." (s. 85)
"Dylan hade en romantisk uppfattning om poeten som rebell." (s. 87)
"(...) han framför allt stod på de fattigas och förtrycktas sida (...)" (s. 90)
"(...) han ansåg att det fanns speciella regler för honom, att han tillhörde de utvaldas skara." (s. 101)
"Det verkade som om han hade skapat sig två olika personligheter, och han höll dem helt åtskilda (...)" (s.103)
"Efter framgången med Deaths and Entrances var han nästan ständigt efterfrågad av BBC, som berättarröst, manusskrivare och radioskådespelare." (s. 122)
"Dylan klarade sig inte utan västra Wales och havet, ödsligheten och den sorglösa stämningen där." (s. 133)
"Dylan hade ett enastående minne. (...) han var en oerhörd perfektionist." (s. 148)
"När jag nu ser tillbaka inser jag att jag var hans enda kontakt med verkligheten." (s. 180)
"(...) han var på höjden av sin förmåga som författare under de sista månaderna av sitt liv (...)" (s. 207)
"Känslan av att vi två hörde ihop försvann aldrig." (s. 224)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar