I dag firar jag Patti Smith. Här i en bra låt med en enigmatisk text.
Google använder cookies för att analysera trafiken till den här webbplatsen. Därför delar vi information om din användning av vår webbplats med Google.
"Mare of Easttown" är en mycket bra kriminalserie. Men den är mera än så. Den handlar också om huvudpersonens problem med sonens död och mycket annat. Den handlar även om relationer som spårar ur fullständigt - men i ett par fall blir det försoning och förlåtelse. Då kanske någon undrar om det inte blir för "spretigt" eller splittrat. Nej, svarar jag.
Att Kate Winslet skulle vinna ett pris känns självklart.
En go` film. Betyget här finner jag helt rimligt. En film att må bra av. Man gör kanske större skillnad än vad man kan tro.
Det här med julen och andra storhelger... De är som mynt med två sidor. Å ena sidan kan det vara trevligt att träffa "nära och kära" - som standarduttrycket alltid heter. Å andra sidan kan de bli nästan outhärdliga.
Vad menar jag? Outhärdliga? Jo, om man är introvert och HSP, så kan det bli alldeles för mycket. Jag kan hamna nära bristningsgränsen. Jag tål inte att känna mig instängd i ett menlöst oförargligt tillstånd. Det påminner om "nånting glatt, nånting enkelt - så att alla hänger med". Det kryper i mig. Släpp mig fri!
Det här är bra information. Men det var inte helt lätt att komma fram till det.
Här sägs det, att Adele sjunger falskt. Jag kan inte avgöra det. Men jag tycker, att hon sjunger bra - falskt eller inte.
När man har nått den ålder som jag har kan man be vissa figurer att dra åt skogen. Jag blir inte imponerad. Jag blir inte ens intresserad. Det finns så många självgoda "snorvalpar" - knappt torra bakom öronen - därute, som tror att de är jätteviktiga. De pratar jättesnabbt och gestikulerar och bär sig åt. De blir bara jönsiga i mina ögon.
Jag frågar mig: "Varför skall jag bry mig om vad du tycker och tänker? Vad har du att komma med? Vad har du att tillföra? Vad kan du meddela mig som jag inte redan vet?"
3,141 592 653 589 793
Talet Pi börjar så - med de 15 första decimalerna. Hur kan man komma ihåg dem? Till exempel med hjälp av Buzans huvudsystem. Varje siffra ersätts av en bokstav. Trean hoppar vi över. Vi kan då få följande ramsa.
Knyckt från Wikipedia om detta datum:
"1969 – Monty Pythons Död papegoja-sketch visas för första gången."
Resten är historia. En makalös sketch! Det blir aldrig bättre än så här:
Jag borde undvika sådana här listor. Jag blir bara irriterad. Hur kan man inte ha med Peter Gabriel, Joe Cocker och Ian Gillan - för att bara nämna tre? Och den rangordningen? Jag är skeptisk.
Att kunna ta en "power nap" eller "tupplur" på eftermiddagen är inte fel. Det kan jag - och jag känner mig privilegierad. Jag kan lägga mig på en soffa, placera en filt över fötterna och somna inom ett par minuter.
För ett par veckor sedan köpte jag den här filmen på DVD. Min oro för att den skulle ha passerat "bäst-före-datum" var obefogad. Filmen håller än. Och Debra Winger... Det gör inte ont att se henne.
"Nassar" måste vara dumma? Nej. Tänk igen och läs detta.
Här har vi Jordan Peterson igen. Varenda gång han är inblandad blir det intressant. Vad skall vi ha kyrkan till? Är den så som Jesus skulle vilja ha den? kan jag undra. Måste det vara så många ritualer och "konstigheter"? Skrämmer inte kyrkan bort många som undrar varför de skall tro på Gud och Jesus? Et cetera. Frågorna blir många.
Tja... Kanske det... Men "make yourself a fire" är nog inte helt enkelt.
Det finns så många reklamfilmer som jag kan bli irriterad av. Den senaste gör reklam för en pensionärsförening. Den visar en gubbe som torkar av bouleklot med en putsduk eller liknande. Det är som om alla pensionärer måste spela boule. Var har de fått det ifrån? Jag tycker, att det verkar töntigt. Jag känner mig nästan kränkt. Jag har för böveln en massa andra intressen än att spela boule.
När man har kommit upp i den åldern som jag är i nu, så kan man börja tvivla på sina intellektuella förmågor. Då kan det vara intressant att göra ett och annat IQ-test. Det här blev ju ganska trevligt. Här är testet.
Det här är ju inte helt nytt, men det gäller fortfarande. Det är alltid intressant att lyssna på Jordan Peterson.
Helt klart en bra intervju. Jag är ingen musiker. Jag är inte heller en stor beundrare av Sting eller The Police. Men jag finner ändå det här samtalet mycket intressant. Varför? Därför att jag gillar resonemang om kreativitet. Hur uppstår idéer? Var hämtar man inspiration ifrån? Och så vidare.
Jag såg filmen om Jan Myrdals sista tid. I väntan på Jan Myrdals död - Hagabion
Jag blev smått irriterad. Här tre anledningar till min irritation:
Nu återvänder jag till den här. Det är en otrolig bok. Om du bara skall skaffa en enda bok med hjärngympa och tankenötter, så är det denna du skall skaffa.
Den har allt man kan önska sig i den vägen. Den är späckad med alla sorters problem att lösa. En varning: den kan få dig att känna dig dum. En tröst: den kan få dig att känna dig himla smart.
Ja, man kan undra varför detta inte kom med i filmen från den historiska Woodstockfestivalen. Det måste ha varit någon tondöv dummerjöns som klippte bort det. Man kan inte spela bättre på munspel än så här. Och gitarristen var grym.
Det här är snyggt. Det är suggestivt och effektfullt. Man blir nyfiken. Vad kommer att hända? Man måste få veta!
Inga jämförelser i övrigt, men jag tänker inte ge upp. Jag har för avsikt att fortsätta skriva. Även om det inte verkar ha någon som helst betydelse för andra.
Jag har skrivit det förr. Nu skriver jag det igen: Jag skulle lika gärna kunna ställa mig mitt i en öken och skrika. Det skulle ge samma resultat: Inget.
Jag är aktiv i sociala medier. Till vilken nytta? Bara ett litet fåtal bryr sig. Och varför skriver jag här? Svar: Mest som självterapi. Det blir ju ändå aldrig några kommentarer. Ni har min mailadress, men ni gitter inte skriva något?
Suck.
Det här är underbar humor, om ni frågar mig. Det behövs inte mera. Man skall inte krångla till saker i onödan.
Jag försöker hålla hjärnan i gång. Ett sätt att göra det på är att träna minnet. Ett knep för att lära mig vilka de tio (till ytan) största länderna är lärde jag mig av minnesmästaren Jonas von Essen på TV. Vilka de länder är som tar platserna 11-20 fick jag lära mig helt själv. Så här:
11. Kongo-Kinshasa: shasa bort mjäll från huvudet
12. Danmark (med Färöarna och Grönland): ge en dansk skalle
13. Saudiarabien: såg du araben?
14. Mexico: dags för tortilla
15. Indonesien: en donut som efterrätt
16. Sudan: see you then - och vinka med ena handen
17. Libyen: eld i buken
18. Iran: I ran (jag sprang)
19. Mongoliet: man går lite
20. Peru: vi sätter P här nu
Att sjunga i kör "is the shit". Det är mycket berikande och upplyftande. Man förstår bättre uttrycket "att sjunga så att taket lyfter" ifall man själv har sjungit i en kör. När alla i kören är med "på banan" och inte är rädda för att märkas och "ta plats", så kan magi uppstå. Man växer tillsammans. Man gläds åt andras framgångar och får lättare att själv göra framsteg.
Om du aldrig har provat att sjunga i kör: prova! Du kanske tror, att du är tondöv och ett hopplöst fall. Det får körledaren avgöra. Min körledare har fått mig att klara av saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra.
Ah, den här biten är jag väldigt förtjust i. Både melodi, sång och text tilltalar mig varmt. Hela albumet är gott att ha och återvända till då och då. Och det är något särskilt med duetter där mannen har en väldigt manlig röst och kvinnan har en väldigt kvinnlig röst. Det blir spännande och berörande.
En annan favorit på albumet är "Ett minne bättre glömt". Titeln i sig själv är ju helt genial.
Den här operasångerskan har en egen kanal där hon bedömer andras sångteknik. Mycket intressant! Ingenting verkar undgå henne. Hon förefaller ha total koll på vad som händer - in i minsta detalj. Imponerande. Jag finner det mycket spännande. Det känns som en självklarhet att prenumerera på hennes reaktioner.
TV-serien "Chernobyl" blev väldigt obehaglig. Att den bygger på verkliga händelser gör den riktigt otäck.
Det torde vara mycket svårt att försvara kärnkraft efter att ha sett den serien.
Lite av den här sången spelas i en reklamfilm för ett försäkringsbolag. Så fort den reklamen dyker upp i TV:n, så byter jag kanal eller stänger av ljudet. I min värld är hans sätt att sjunga motbjudande och retfullt. Om jag hade stiftat lagar, så skulle det vara kriminellt att sjunga på det sättet.
I min höga ålder bör jag kanske fundera på vilken musik som bör spelas på min begravning. Jag vill gärna ha sånger - alltså musik med text. Jag vill, att texterna skall betyda mycket. Därför väljer jag först och främst en sång av Bob Dylan och en annan sång av Van Morrison:
Every grain of sand
Whenever God shines his light on me
Man bör självklart ha med minst en svensk psalm - och då väljer jag psalm 256:
Var inte rädd
Sedan överlåter jag till kyrkans personal att välja ytterligare någon lämplig psalm.
Den här gillar jag. Budskapet är väl ganska klart. Jag tillägnar den vissa av mina före detta vänner. De kan inte förlåta mig för något dumt jag gjorde för mera än 6 år sedan. Åtminstone en av dessa personer tycker väl att jag är en störd person som borde söka psykiatrisk hjälp. Jag kan från min sida tycka, att de borde söka psykologhjälp för att "släppa" detta. Det var bara 1 person som jag bar mig dumt åt mot. Men jag blir kollektivt bestraffad. Deras oförsonlighet är grotesk. Deras oförmåga att förlåta är ynklig. Jag har sträckt ut en hand för att försöka få förlåtelse. Det gav noll resultat.
Jag kommer att tänka på en haiku som jag skrev för länge sedan:
Mentala dvärgar
och själsliga krymplingar
gör mitt liv rätt surt.
Jag gillar parodier - om de är bra gjorda. Den här parodin tycker jag är bra - för en billig penning. Den kan inte ha kostat särskilt mycket att spela in. Men det är bett i den. Den är inte mesig, men den är inte heller helt elak.
Men den verklige mästaren i att göra parodier för YouTube är i min smak "Weird Al" Yankovic.