Jag repeterar: Downton Abbey är en av världens bästa TV-serier. Visserligen tycker jag, att det blev lite för mycket prat. Folk pratar och pratar och pratar nästan utan avbrott. Och när det inte pratas, så tar man i med musik. Det är som om producenterna var livrädda för tystnad.
Men om man bortser från det, så är serien otroligt sevärd. Den behandlar så många olika mänskliga frågor. Det handlar om etik, brott och straff, rättvisa, makt, klasskillnader, kärlek, vänskap - med mera.
Det finns kultursnobbar som aldrig kan erkänna att en TV-serie kan vara lika "fin" som en klassisk tegelstensroman. Sådana högfärdiga och märkvärdiga figurer kan aldrig erkänna att TV-tittande kan vara lika intellektuellt och intressant som läsning av "fina" böcker. Tag som exempel Tolstojs "Krig och fred". Jag har aldrig orkat ta mig in i den på allvar. Den engagerar mig inte. Jag har gett upp det projektet tre eller fyra gånger. Men "Downton Abbey" har jag nu sett tre gånger i sin helhet. Den tål att ses så där en gång om året. Det är väl använd tid. Jag lägger hellre tiden på det än att traggla mig igenom en tradig bok med en massa karaktärer som har alldeles för krångliga namn och som inte intresserar mig.
Det jag är speciellt svag för med nämnda TV-serie är slutet. Här kan vi prata om "all well that ends well". Det är liksom aldrig helt kört. Personer som man har lärt sig att hata kan man lära sig att ha överseende med. Förlåtelse och försoning är möjliga. Det blir "feel good" av det hela. En mycket sympatisk summering i mina ögon.
Men om man bortser från det, så är serien otroligt sevärd. Den behandlar så många olika mänskliga frågor. Det handlar om etik, brott och straff, rättvisa, makt, klasskillnader, kärlek, vänskap - med mera.
Det finns kultursnobbar som aldrig kan erkänna att en TV-serie kan vara lika "fin" som en klassisk tegelstensroman. Sådana högfärdiga och märkvärdiga figurer kan aldrig erkänna att TV-tittande kan vara lika intellektuellt och intressant som läsning av "fina" böcker. Tag som exempel Tolstojs "Krig och fred". Jag har aldrig orkat ta mig in i den på allvar. Den engagerar mig inte. Jag har gett upp det projektet tre eller fyra gånger. Men "Downton Abbey" har jag nu sett tre gånger i sin helhet. Den tål att ses så där en gång om året. Det är väl använd tid. Jag lägger hellre tiden på det än att traggla mig igenom en tradig bok med en massa karaktärer som har alldeles för krångliga namn och som inte intresserar mig.
Det jag är speciellt svag för med nämnda TV-serie är slutet. Här kan vi prata om "all well that ends well". Det är liksom aldrig helt kört. Personer som man har lärt sig att hata kan man lära sig att ha överseende med. Förlåtelse och försoning är möjliga. Det blir "feel good" av det hela. En mycket sympatisk summering i mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar