Infantilt beteende

Idag såg jag en särskild bil med en speciell chaufför. Låt mig kalla chauffören NN. NN:s fru blev för ett par år sedan så förolämpad av en bagatell, att hon sedan dess inte vill ha något med sin syster eller hennes familj att göra. Hon är en drama queen som tycker att hela världen skall kretsa kring henne. Hon blev förorättad när systern föredrog att fira midsommar med sin familj i stället för - som traditionen var - att umgås med henne och NN. Jag tror, att chauffören NN körde med frun i bilen och att frun gömde sig för att inte upptäckas av mig. Moget - inte.

Denna långsinthet och detta ältande... Det är ju bara så himla barnsligt och omoget. Något liknande gäller två andra personer i min bekantskap. Om de bara kunde ta kontakt och säga "Vi stryker ett streck över detta och blir vänner igen". Men ack nej. De är väl för stolta för det. Det vore ett nederlag för dem. Hu, så hemskt!