Den här boken (Norstedts, 2011) är gripande. Ack, så synd att hon dog så ung. Jag tror inte alls (som en del andra) att hon var en ganska dum blondin. Jag tror snarare, att hon var ganska smart. Men hennes osäkerhet och blyghet ställde till det för henne.
Ingen dum person skulle kunna formulera sig så här:
"I livet
Det gäller att stå på sig för att inte duka under
I arbetet
Sanningen kan endast återfinnas, aldrig fabriceras."
(s. 183)
Ah, den där sista formuleringen är ju i nivå med en sentens av Kierkegaard!
Cecil Beaton var en av de fotografer som tog odödliga bilder på henne. Han tyckte så här:
"Han såg i henne en synnerligen motsägelsefull person, såväl förförisk sagonymf i människogestalt som lindanserska, femme fatale och blåögt barn (...)" (s. 260)
"Han såg i henne en synnerligen motsägelsefull person, såväl förförisk sagonymf i människogestalt som lindanserska, femme fatale och blåögt barn (...)" (s. 260)
Och Lee Strasberg (något av en mentor för henne) uttryckte sig bland annat så här i sitt tal vid hennes begravning:
"Det fanns andra som var lika välskapta som hon, men det fanns uppenbarligen något mer hos henne, något som folk såg och lade märke till i hennes rolltolkningar och som de identifierade sig med. Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Jag har i decennier varit fascinerad av MM och efter att ha läst den här - till största delen självbiografiska - boken är jag för evigt fascinerad av henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar