Det är inte tu tal om saken - jag är helt överens med Percy Barnevik här. De flesta möten är fruktansvärt onödigt långa.
Häromdagen var jag med på ett möte som för mig var psykisk tortyr. Det drogs i långbänk, man hade en ordförande som var mesig, en av deltagarna var alldeles för omständlig och kunde aldrig fatta sig kort och pratade dessutom vid sidan om ämnet - med mera. Mötet tog drygt två timmar. Om det hade skötts på ett proffsigt sätt, så hade det varit över på tre kvart.
Det här får mig att undra, om typiska föreningsmänniskor lever för sådana möten. Det verkar som om de har hur mycket tid som helst för sådant andefattigt strunt. Det är som om de inte kan leva ett meningsfullt liv utan dessa i mina ögon fruktansvärt påfrestande tillställningar. Har de inget vettigt liv utanför föreningslivet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar