Ett mycket intressant tal. Jag har ofta tänkt, att ärlighet måste gälla. Det har hänt att jag har varit alldeles för uppriktig och inte tänkt på konsekvenserna. Så blev det efter ett tag i en relation. Jag tänkte, att äkta vänskap måste tåla en viss brutal ärlighet. Det skulle jag inte ha tänkt. Den vänskapen dog på grund av min kompromisslösa uppriktighet. Den före detta vännen X vill nu inte ha någonting alls med mig att göra längre. Förlåtelse verkar absolut inte komma på fråga. Jag kan tycka, att det är omoget och dumt av X. Enligt mig är X fast i ett ältande. X kan inte förlåta mig och är därmed fast i ett evigt omtuggande av fientlighet mot mig. Om X bara kunde förlåta mig, så skulle vi kunna reparera vår spruckna relation. Vi borde kunna bli vänner igen, tänker jag.
En effekt av detta uppbrott blev att några av X:s vänner också har vänt sig emot mig - trots att jag alls icke har gjort dem något ont. Det är bara någon sorts stupid solidaritet med X som har lett fram till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar