Den här sidan bör uppdateras nu. Programmet har kommit tillbaka. Det är lite fisförnämt och stöddigt, men det är se- och hörvärt.
Frågorna är ofta svåra och man har rätt att känna sig stolt om man knäcker "nötterna". Litteraturfrågorna känner jag mig mest bekväm med. Musik- och konstfrågorna kan ofta bli mig övermäktiga.
Jag är inte imponerad. Jag tycker, att Rolf Lassgård är en överskattad skådespelare. Han spelar alltid ungefär likadant. Han har inget brett register. Han är ungefär som en svensk John Wayne. Stor och bufflig.
E, X och O.
Varför det?
T Å ? A M ? U A ? O
Vilka bokstäver skall stå på frågetecknens platser?
Rätt svar i denna blogg i morgon.
Jag ser avsnitt nummer 1 av "Jägarna", säsong 2. Redan i början blir jag irriterad. Kameran åker runt en person i 360 grader. Inte bara ett varv. Nej. Om och om igen. Här har teamet antagligen tänkt: "Kolla så smart!". Men det tycker inte jag. Jag blir nästan åksjuk.
När sedan polisinsatsen går helt åt skogen (Ursäkta), så blir jag riktigt förbannad. Hur kan poliser vara så klantiga? Hur kan de vara så godtrogna och blåögda? Så jävla slarviga?
Frågan är om jag skall slösa flera timmar på att se hur det slutar.
På omslagets baksida kan vi läsa texten ovan. Den sammanfattar bra vad detta handlar om. Jan Olofsson var "mitt i smeten" "när det begav sig". Det är otroligt vad han fick vara med om. Han var en överlevnadskonstnär av stora mått. Han chansade ofta fel, men när han chansade rätt blev det "klirr i kassan".
Läs detta
Hur kan du låta bli att läsa boken? Nej. Läs den! Det är väl använd lästid!
Amessit Cherbuts Dilginomia Emittarg Ernrut Oscipas Rephop
Egentligen inget nytt, men intressant därför att det kommer från experten nr 1 i ämnet.
Astanan Dixrehn Hagvaun Mebrolack Nillsoc Plancot Prenflok Rouglim
Ett av namnen hör inte hit. Vilket? Varför?
Rätt svar i denna blogg i morgon. (Vissa förkunskaper krävs.)
Ibland säger man "less is more" - bara för att ha något att säga. Ibland är det bara trams. Ibland är det helt korrekt. Jag känner inte till någon annan musiker som var så genial med "less is more" som Miles Davis. Han kunde genom att spela en enda ton göra väldigt stor skillnad. Lyssna till exempel här i sekund 55. Det är fullständigt lysande.
Jo Boalers bok "Den oändliga hjärnan : lev, lär och utvecklas utan gränser" (HarperCollins, 2019) är en trevlig bok som inger hopp. Man skulle ju kunna tro, att hjärnan blir sämre och sämre ju äldre man blir. Det är fel.
Boaler nämner sex "lärandenycklar". Den första är denna: "Varje gång vi lär oss något kopplar hjärnan samman, bildar och förstärker nervbanor. Vi måste byta ut föreställningen om att lärandeförmågan är statisk mot insikten att vi alla befinner oss på en utecklingsresa." (s. 23)
Låt mig fortsätta citera.
"(...) vår hjärna växer på tre olika sätt när vi lär oss något. (...) en ny nervbana formas. (...) en redan befintlig bana förstärks (...) en koppling bildas mellan två banor som tidigare inte var kopplade till varandra." (s. 29)
"Lärandenyckel 2: De tillfällen då vi stöter på svårigheter och begår misstag är de bästa tillfällena för hjärntillväxt." (s. 59)
"Lärandenyckel 3: När vi förändrar våra föreställningar förändras även våra kroppar och hjärnor fysiskt." (s. 89)
"När barn får höra att de är smarta vill de behålla den etiketten - de väljer en enkel uppföljningsuppgift så att de kan fortsätta att verka ´smarta´." (s. 97)
"(...) människor blir begränsade eftersom de ger upp och slutar att försöka." (s. 106)
"Lärandenyckel 4: Nervbanor och lärande optimeras när idéer betraktas utifrån ett multidimensionellt perspektiv." (s. 113)
"Lärandenyckel 5: Förmåga mäts inte i hur snabbt man tänker. Lärande optimeras när vi närmar oss idéer, liksom livet, på ett kreativt och flexibelt sätt." (s. 146)
"Lärandenyckel 6: Att relatera till människor och idéer stärker nervbanor och inlärning." (s. 178)
"(...) tacksamma människor är lyckligare, har mer energi, större emotionell intelligens, och är mindre benägna att känna sig deprimerade, ensamma eller ha ångest." (s. 220)
"Det allra finaste med problemlösning är multidimensionalitet, de många sätt på vilka ett problem kan betraktas och lösas." (s. 235)
Slutord: en mycket läsvärd bok, med gedigen notapparat.
Ibland kan man ju undra... Om man framför negativ kritik om något som faktiskt inte är bra - så kan man bli beskylld för att använda någon härskarteknik.
Ge mig styrka och tålamod. Man måste kunna tåla att få negativ kritik. Om man inte tål det utan rent av blir knäckt, så bör man söka psykologhjälp.
Om Polisen kunde bötfälla alla som gör fel i trafiken, så skulle Polisen ha väldigt gott om pengar nu. Varje dag ser jag idioter i trafiken.
Det är bilförare som inte blinkar när de svänger, det är bilförare som har ena handen på ratten och håller en mobiltelefon i den andra handen, det är bilförare som inte fattar vad gångfartsområde är för något, det är bilförare som inte bryr sig om högerregeln, det är cyklister som far fram likt furier utan att se sig om åt något håll och tror att deras ljudlösa framfart hörs på långt håll - och så vidare i all evighet.
Jag har börjat läsa "Ingen går hel ur det här" av Kjell Andersson. Det är helt klart att jag inte kommer att läsa hela boken. Varför skulle jag? Den är, som jag ser det, mest intressant för de "närmast sörjande". Den är alldeles för pladdrig och självupptagen. Jag orkar inte med den. Det är på tok "too much" och "information overload". Att läsa varenda mening känns som ett stort tidsslöseri. Jag går inte hel ur läsningen av den här. Av självbevarelsedrift snabbskummar jag.
Låt mig avsluta med den här recensionen.
Ibland när jag tycker att världen är helt galen eller när jag känner mig lite onödigt "pretto", så tittar jag på någon film med Buster Keaton. Han var ett geni. I min värld var han den störste stumfilmskomikern.
Han blir en sorts terapeut för mig.
Helt klart intressant. Ett stycke musikhistoria. Vid den tiden - slutet av 1960-talet och början av 1970-talet - gjorde de enligt min mening sina tre bästa studioalbum. "Beggars banquet" och "Sticky fingers" var de andra två.
Jag hade hittat ett par formuleringar som fick mig att tänka: "Oj! Det här var bra! Kommer detta att överträffa Susan Sontags "Konst och antikonst"?" Skulle här finnas många många formuleringar som är värda att bli bevingade ord? Skulle jag behöva kopiera en massa gudomligt intelligenta och välformulerade meningar?
Ända sedan 1969 - när jag läste Susan Sontags bok första gången - har jag tänkt att de essäerna inte går att överträffa. Här kanske jag skulle behöva tänka om?! Men - icke så.
Jag finner läsningen av Jeanette Wintersons bok "Konst : essäer om extas och skamlöshet" (2. uppl., Lettland, 2017) som ett slöseri med tid. Här skrivs alldeles för mycket om Gertrude Stein och Virginia Woolf. Här saknas både bredden och djupet som fanns i Sontags essäer. I mina ögon är detta ett pekoral nästan av samma kaliber som Lawrence Durrells outhärdliga magplask "Alexandriakvartetten". Jag undrar om Winterson yrar. Det blir så låtsasdjupt och kvasiintellektuellt att jag nästan mår illa.
Ett exempel:
"Konsten är inte någon privat mardröm, inte ens någon privat dröm, den är en gemensam mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets virvel. Den är en konstruktion, som vetenskapen, som religionen, som världen själv. Den är lika artificiell som du och jag och även lika naturlig. Vi har aldrig kunnat leva utan den, vi har aldrig kunnat leva med den. Vi påstår att den inte spelar någon roll samtidigt som vi nervöst stänger ute den från våra liv. En del av detta utestängande består i att könsbestämma den, att sexualisera den, att hitta sätt att tygla och reducera denna fascinerande rädsla. Men mot vad är då våra ansträngningar riktade? Vad är det vi försöker förlöjliga och skrämma bort? Det är den fria människosjälen." (s. 121)
Blaha, blaha. Pladder och nonsens. Jag gitter inte läsa ut tramset.
"isolera" skall bort. Det är det enda ordet man inte kan bilda med bokstäver ur ordet "melankoliker".
