Jag hade hittat ett par formuleringar som fick mig att tänka: "Oj! Det här var bra! Kommer detta att överträffa Susan Sontags "Konst och antikonst"?" Skulle här finnas många många formuleringar som är värda att bli bevingade ord? Skulle jag behöva kopiera en massa gudomligt intelligenta och välformulerade meningar?
Ända sedan 1969 - när jag läste Susan Sontags bok första gången - har jag tänkt att de essäerna inte går att överträffa. Här kanske jag skulle behöva tänka om?! Men - icke så.
Jag finner läsningen av Jeanette Wintersons bok "Konst : essäer om extas och skamlöshet" (2. uppl., Lettland, 2017) som ett slöseri med tid. Här skrivs alldeles för mycket om Gertrude Stein och Virginia Woolf. Här saknas både bredden och djupet som fanns i Sontags essäer. I mina ögon är detta ett pekoral nästan av samma kaliber som Lawrence Durrells outhärdliga magplask "Alexandriakvartetten". Jag undrar om Winterson yrar. Det blir så låtsasdjupt och kvasiintellektuellt att jag nästan mår illa.
Ett exempel:
"Konsten är inte någon privat mardröm, inte ens någon privat dröm, den är en gemensam mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets virvel. Den är en konstruktion, som vetenskapen, som religionen, som världen själv. Den är lika artificiell som du och jag och även lika naturlig. Vi har aldrig kunnat leva utan den, vi har aldrig kunnat leva med den. Vi påstår att den inte spelar någon roll samtidigt som vi nervöst stänger ute den från våra liv. En del av detta utestängande består i att könsbestämma den, att sexualisera den, att hitta sätt att tygla och reducera denna fascinerande rädsla. Men mot vad är då våra ansträngningar riktade? Vad är det vi försöker förlöjliga och skrämma bort? Det är den fria människosjälen." (s. 121)
Blaha, blaha. Pladder och nonsens. Jag gitter inte läsa ut tramset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar