Jag har skrivit om det förr. Nu skriver jag om det igen. Detta med långsamhetens lov - det är ju så överskattat. Det kryper i mig när något tar så onödigt lång tid. Det känns som om jag är omgiven av sengångare. Varför tar det så lång tid?
Om någon cyklar oerhört sakta, så kan man undra: "Hur kan man cykla så sakta utan att välta med cykeln?". Men om någon går väldigt sakta - vad kan man då säga? "Hur kan man gå så sakta utan att stå stilla?"?
Det blir ibland ett under av ineffektivitet. Hur kan man vara så totalt ointresserad av att åstadkomma något vettigt? När blev "att chilla" ungefär samma sak som att vara nästan hjärndöd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar