Två filmer

 

Jag är väldigt nöjd med att jag har många DVD-filmer. Det gör, att jag kan se en bra film nästan när jag vill. Jag är inte beroende av att filmen finns på Netflix eller i någon annan liknande tjänst. 

Men en del filmer mår bäst av att inte ses igen. Pasolinis "Canterbury Tales" är en sådan. Den är inte ett dugg bättre än valfri "tecken"-film. Det är bättre att använda tiden till att se exempelvis "I tjurens tecken".

När vi pratar om "Breaking the waves" pratar vi om någonting helt annat. De två filmerna rör sig inte alls i samma division. 

"Breaking the waves" är ett mästerverk. Det finns inte en enda onödig scen (som det vimlar av i "Canterbury Tales") och det finns aldrig någon anledning att snabbspola filmen (som det finns många anledningar till i "Canterbury Tales").

Jag brukar ha svårt för handkamera och tycker ofta att det blir för "hackigt" och klumpigt. Men i "Breaking the waves" stör det mig inte. Det ger snarare en dokumentär känsla.

Och på tal om känsla - om man är HSP, så bör man vara beredd med en näsduk. "Breaking the waves" är oerhört gripande. Somliga skulle väl kunna påstå, att den är på tok för sentimental. Det tycker inte jag. Jag skulle gärna se flera filmer med så omtumlande och känsloladdade scener.

Slutligen: slutscenen! Den tolkar jag så, att Bess (så bra spelad av Emily Watson) utför sitt sista och största svårförklarliga mirakel i himlen.