Jag redigerar

 

Nu har jag gallrat i min egen första blogg. Jag började med den bloggen på våren 2005. Det första årets poster har jag tagit bort från internet. Tanken är att jag skall publicera dem som en bok så småningom. 

I dag har jag gallrat bort allting som jag inte kan försvara längre. Bilder som jag inte har upphovsrätt till har jag tagit bort. Text som hörde ihop med de bilderna är nu också borta. Kvar är foton som jag själv har tagit. 

I nuvarande skick är boken på 490 sidor. Det känns som en blandning av Bodil Malmstens bloggböcker och Ulf Lundells "Vardagar". Jag är ganska nöjd. 

Hjärngympa

Ankel ikon isolera kemi keramik kilon kola komiker liknar moll reklam relik remi 

Ett av orden hör inte hit. Vilket? Varför?

Rätt svar i denna blogg i morgon.

I hela kroppen

 

Visst är detta märkligt? Jag tror inte, att det är bluff. Det händer nog på riktigt. Men vad är det som sker?

"Tillbaka på banan"

Nu har jag äntligen börjat jogga igen. Jag har inte vågat innan på grund av halkrisken. Nu när det är barmark utan snö och is finns det ingen undanflykt kvar. 

Att jogga är en del av mitt liv. Det känns som om något fattas när jag inte joggar. Jag är ingen komplett människa då. Men när jag joggar tänker jag bra och kommer på idéer som jag kanske inte annars skulle ha fått. 

Att bara promenera känns slött och lättjefullt. Man måste jogga för att få upp pulsen ordentligt. Man måste svettas. Om jag inte gör det, så kan jag skälla på mig själv: Har du inga ambitioner?!? 

Några rader om en sent upptäckt bok

 

Jag är glad för att jag efter lång tid har upptäckt Bodil Malmstens storhet. Den här boken - "Sista boken från Finistère" (2008) - håller jag nu mycket högt.

Jag finner boken väldigt sympatisk. Det vore fel att kalla den "feel good"-bok, men jag känner väldig sympati med författaren. Hon skrev oerhört träffsäkert. Hon hade hög integritet samtidigt som hon hade en mycket sofistikerad humor och dessutom insåg sina fel och brister.

Är det en egotripparbok? Det skulle man ju kunna tro eftersom den handlar så mycket om henne själv. Men det vore andefattigt att kalla den för det. Boken rymmer så mycket mera. Hon hade "känsliga antenner". Troligen var hon HSP och lade märke till mycket som gick de flesta andra förbi.

Jag tycker väldigt mycket om författarjaget i denna bok. Ibland känns hon som en tvillingsjäl. Men samtidigt kan jag tänka, att vi skulle ha gått varandra på nerverna om vi hade levt ihop. Två starka viljor och eldsjälar som drar åt olika håll...

Hon var väldigt observant. Och många privata saker hon skrev om är allmänmänskliga. Det finns så mycket hon skildrar som vi nog alla har varit med om någon gång.

Hon var en mycket skicklig stilist. Vissa meningsbyggnader är bara så bra, att man måste kapitulera och erkänna hennes storhet. Igenkänningsfaktorn är hög. Skildringen av det jobbiga i en kassakö i kapitlet "Endiverna" är klockrent och smått genialt. Ingen kunde ha skrivit det bättre.

Efter att ha läst denna bok känner jag mig "lyft i anden" och "själsligt berikad". 

Gud giv mig styrka

 

Det här är så bra, att jag tvivlar på att något kan vara bättre. Ett makalöst gott samarbete där - mellan Bacharach och Costello.

"Ett levande dokument"

Jag skriver haikuer. Tanken är att jag skall ge ut en samling med 200 haikuer. Medan tiden går kommer jag på nya haikuer som jag tycker är bättre än ett par gamla. Jag slänger de gamla och infogar de nya. Min samling med haikuer är med andra ord "ett levande dokument". Det blir kanske färdigt när jag får råd att ge ut på eget förlag. 

Facit till gårdagens hjärngympa

Bokstaven som saknas är O.

Vi utgår från ordet HJÄRNGYMPA. Varannan gång backar vi en bokstav, varannan gång tar vi nästa bokstav i alfabetet. 

Hjärngympa

GKÅSMHXN?B 

Vilken bokstav skall stå på frågetecknets plats?

Rätt svar i denna blogg i morgon.

Glömd?

I dag träffade jag en före detta kollega. Det är några år sedan vi sågs. Jag tycker nog, att hon åtminstone kunde ha frågat hur jag mår. Men icke så. Hon verkade inte känna igen mig. Eller så har hon kanske allierat sig med en liten pakt som tänker frysa ut mig. Inget förvånar mig längre när det handlar om hur gammal vänskap kan vissna och dö.

En del vuxna människor är så emotionellt omogna. De kan ingå i kotterier där det egentligen bara är en enda person Y som hyser agg mot någon person X. Men alla i kotteriet eller flocken är solidariska med Y och fryser därför ut X - trots att X inte har gjort flocken något ont. Ack, så juvenilt. 

Inkognito

Det är inte många som vet vem som skriver denna blogg. Det besvärar mig inte. Jag skriver inte för att bli känd eller igenkänd. Jag skriver för att "skriva av mig" och hoppas att några andra finner det intressant. Jag vill gärna vara en sorts folkbildare. Att skriva om sådant som alla andra skriver om intresserar mig inte. Att lyfta fram saker som borde få större uppmärksamhet gör jag gärna. Att avslöja bluffar och visa kejsarens nya kläder är också något jag vill.

En jämförelse

 

Jag tycker, att han har rätt. Lyssna och jämför. 

Om en bok

 

Visst är den läsvärd - Tara Westovers bok "Allt jag fått lära mig" (2019). Men har man läst den en gång, så finns det ingen anledning att läsa den flera gånger. Så tänker jag. Jag hittar inga formuleringar som borde bli bevingade ord. Jag hittar inget kolossalt djupsinne. Jag känner inget behov av att köpa den, så att jag kan göra understrykningar och marginalanteckningar. 

Den här recensionen säger en del. Men något som jag har svårt för är utlämnandet. Hur mycket negativt kan man skriva om sina föräldrar och syskon och komma undan med det? 

MM igen

 

Det är inte konstigt om hon var omsvärmad. Hennes skönhet var magnetisk och outstanding. 

Facit till gårdagens hjärngympa

ACIKLMU hör inte hit. Det står för kalcium - som har atomnummer 20. Alla de andra grundämnena här har ensiffriga atomnummer. 

OK, det krävde vissa förkunskaper. Men ingen har hindrat er från att "googla". 

Hjärngympa

ACIKLMU EHILMU EKVVÄ ETVÄ IILMTU

Ett av orden hör inte hit. Vilket? Varför?

Rätt svar i denna blogg i morgon. 

Inte värdelöst vetande

 

Ganska kul för oss som var med när det begav sig. 

Vi får aldrig veta hela sanningen

Jag såg dokumentärfilmen om Benny Fredriksson. Jag fick bestämt intrycket att hans självmord berodde på det drev som sattes i gång mot honom. Han sade upp sig. Vad skulle han göra sedan? Hela hans framtid var saboterad. Lika bra att göra pinan kort. 
 
Det är så fruktansvärt stötande att det skulle gå så långt. Ingen skall behöva utsättas för ett sådant drev. Jag förstår honom mycket väl. 

Men en sak irriterar mig nästan mera än något annat. Han gick till olika psykologer eller terapeuter eller psykiatriker (oklart vad) när han mådde som sämst - men ingen märkte hur illa det var ställt med honom. Hur är det möjligt? De borde fråntas sina titlar.

Makalöst

                   

                   Ett geni i arbete. Jag fattar inte hur det går till.

Digitaliserad

Nu kan jag hantera Teams, Jitsi och Zoom. Det känns som både hängslen och livrem. Om det ena inte fungerar, så kan jag testa ett av de andra. 

En bok om förlåtelse - igen

Låt mig återvända till den här boken. 

Innehållsförteckningen säger en hel del om bokens innehåll: kränkning, trauma, offer, energidränage, ältande, bitterhet, skuld, skam, hämnd et cetera.

Boken rör sig mellan filosofi, psykologi och sociologi. Ibland under läsningens gång kunde jag tänka: "Vet hon vad hon skriver om? Är detta vetenskapligt sant?". Då sökte jag i Wikipedia för att kolla om mina misstankar stämde. Det gjorde de inte. Hon har så att säga bra på fötterna.

Första gången som jag tänkte att det var kvasifilosofiska hårklyverier var när det handlar om skuld och skam. "En människa upplever skuld för vad hon gjort. (...) Skuld är det man känner när man har handlat fel, eller har försummat att handla där man borde ha gjort det. Det man fruktar vid skuld är straff." (s. 26) 
   "En människa upplever skam för vem hon är. Skammen berör människan själv. Därför gör skammen mer ont än skulden. (...) Känslor av skuld och skam glider ofta in i varandra." (s. 29)
Just det. Vad gör man åt det? Hur förlåter man sig själv - om den person som man har bett om förlåtelse inte vill förlåta en?

"Oförrätter som man av olika skäl inte kan förlåta får man försona sig med. Försoning har med varat att göra. Medan förlåtelse är en akt för att hantera skuldkänslor är försoning en akt för att hantera skamkänslor. Försoning är att se som ett accepterande av konflikten eller det som har skett. (...) I försoningsarbetet kan även förlåtelse ingå." (s. 57)

Här skulle jag vilja läsa vad författaren ansåg om ACT - men det var kanske inte ett etablerat begrepp när boken skrevs år 2011. Är försoning och acceptans samma sak? Eller förutsätter försoning två personer - medan acceptans kanske bara berör 1 person? 

Det här med etik och moral, då - är inte det hårklyverier? Kanske inte. 
"Etik är läran om moral, om vad som är gott och ont, rätt och fel, om hur man bör bete sig. (...)
   Moral är etik i praktiken. (...) För att dömas för ett brott ska den tilltalade ha haft uppsåt att skada vid tidpunkten för brottet." (ss. 66f)

I det stora hela gillar jag denna bok. Den ger många intressanta tankeställare. Den borde passa utmärkt för en diskussionsgrupp angående förlåtelse.

Facit till gårdagens hjärngympa

1    7    3

2    9    4

8    6    5

En stjärnas minnen

I mina ögon är hon en stjärna. Hon är ju världsberömd. Efter att ha läst Jan Humboldts intervjubok om henne tycker jag mig se en själsfrände i henne. Jag tycker mycket om henne. Hon har så att säga båda fötterna på jorden och har inga divalater. Jag finner henne utomordentligt trevlig. Men man får akta sig för att reta henne. Hon tar ingen skit.

Om jag jämför den här boken (från 2005) med andra biografier byggda på intervjuer, så hamnar Quincy Tropes bok om Miles Davis och James Fox bok om Keith Richards i en högre division. Jan Humboldt verkar ha spelat in alla samtal och sedan skrivit upp dialogerna nästan rakt av. Det kräver inte lika mycket av författaren. 

Nå, här avslöjas både det ena och det andra. Harriet Andersson har råkat ut för trevliga och mindre trevliga regissörer och kollegor. Några har varit skitstövlar. 

Då är det rörande att läsa hennes "betyg" på Jörn Donner. De gick isär, men vänskapen höll i sig. Jag blir alltid fascinerad av sådant. Att gå skilda vägar men att behålla kontakten - det är fint i min bok.

Hjärngympa

 

Sätt in talen 1-9 så att alla summor stämmer. Rätt svar i denna blogg i morgon. 

Födelsedag

I dag firar jag François Truffaut. Det är svårt att överskatta hans betydelse i filmhistorien. Redan med hans första långfilm skrevs ett nytt kapitel i nämnda historia. Att han samma år dessutom skrev manus till en annan filmklassiker - "Till sista andetaget" - är också imponerande. Bland hans därpå följande filmer vill jag särskilt framhäva "Jules och Jim" och "Vilden".

Slutscenen i debutfilmen är en odödlig klassiker. Att sluta en film på det viset var genialt. Vet ni inte vad jag syftar på? Se här. 

Trams

Jag hittade ett klipp på YouTube med några "gåtor". I vanlig ordning var det ganska "glöttiga" gåtor. En av dem hade dessutom fel svar. "Gåtan" gällde att du är ute och springer ett lopp. Du springer förbi personen som är tvåa. Vilken plats har du nu? 

Svaret var "Du har plats nr 1". Men det är ju fel. För att jag skall ta plats nr 1, så måste jag springa förbi personen som leder. Om jag springer förbi tvåan, så blir jag ny tvåa. 

Några citat

Det här tål att tänka på. 

Det går ju att tillägga detta:

"För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser." Matt 6:14-15.

Födelsedag

I dag firar jag Melanie. Här i hennes kanske mest kända sång. 

En bok om förlåtelse

 

Gunilla Brattbergs bok "Att förlåta det oförlåtliga" (Värkstaden, 2011) väntar jag mig mycket av. Jag lånade boken från biblioteket i dag och jag har redan fastnat för ett par citat.

"Om gärningsmannen visar total brist på insikt om att han har gjort en person illa, och inte tar på sig ansvaret för det som har hänt, är det svårt att förlåta. För att förlåtelse ska vara möjlig måste man ha anledning att tro att övergreppet inte kommer att ske igen. (...) 
   Ann Heberleins recept när förövaren inte visar ånger, och man inte kan förlåta, är att visa likgiltighet, att man suddar ut personen ur sitt liv. (...) Själv upplever jag det som att lägga tryckförband på ett blödande sår. (...) Men för att kunna lämna ilskan och bitterheten och få frid i själen behöver man sannolikt genomgå en sorge- och försoningsprocess. (...)
   Det finns forskning som visar att tidigare obearbetade trauman aktualiseras i samband med nya påfrestande livshändelser, och lägger sig ovanpå dessa." (ss. 55f)

Det finns anledning att återkomma till denna bok senare i denna blogg. 

Facit till gårdagens hjärngympa

C.
Det går inte att utifrån premisserna avgöra hur gammal Cecilia är. Det enda vi vet är att hon varken är äldst eller yngst. Berit är 18 år och yngst. David är 5 år äldre - alltså 23 år - och äldst. Adam är 3 år yngre än David - alltså 20. Cecilia kan inte vara 18 år och inte heller 23 år. Hon skulle kunna vara 19, 21 eller 22 år. Hon skulle till och med kunna vara 20 år - och tvillingsyster till David.