Jag är glad för att jag efter lång tid har upptäckt Bodil Malmstens storhet. Den här boken - "Sista boken från Finistère" (2008) - håller jag nu mycket högt.
Jag finner boken väldigt sympatisk. Det vore fel att kalla den "feel good"-bok, men jag känner väldig sympati med författaren. Hon skrev oerhört träffsäkert. Hon hade hög integritet samtidigt som hon hade en mycket sofistikerad humor och dessutom insåg sina fel och brister.
Är det en egotripparbok? Det skulle man ju kunna tro eftersom den handlar så mycket om henne själv. Men det vore andefattigt att kalla den för det. Boken rymmer så mycket mera. Hon hade "känsliga antenner". Troligen var hon HSP och lade märke till mycket som gick de flesta andra förbi.
Jag tycker väldigt mycket om författarjaget i denna bok. Ibland känns hon som en tvillingsjäl. Men samtidigt kan jag tänka, att vi skulle ha gått varandra på nerverna om vi hade levt ihop. Två starka viljor och eldsjälar som drar åt olika håll...
Hon var väldigt observant. Och många privata saker hon skrev om är allmänmänskliga. Det finns så mycket hon skildrar som vi nog alla har varit med om någon gång.
Hon var en mycket skicklig stilist. Vissa meningsbyggnader är bara så bra, att man måste kapitulera och erkänna hennes storhet. Igenkänningsfaktorn är hög. Skildringen av det jobbiga i en kassakö i kapitlet "Endiverna" är klockrent och smått genialt. Ingen kunde ha skrivit det bättre.
Efter att ha läst denna bok känner jag mig "lyft i anden" och "själsligt berikad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar