Äsch

Nu är jag less på er - mina besökare. Jag är trött på att aldrig få några reaktioner. Ni kan mycket väl skriva mail till mig, men det gör ni inte. Det duger inte. Jag kan lika gärna sluta skriva här. Jag kan i stället skriva bara för min byrålåda. 

Nu igen

 

Bilden är royaltyfri och hämtad från Pixabay.

Ännu ett stort bokförlag har vägrat att ge ut mina haikuer. Jag börjar misströsta. Enligt min personliga uppfattning är vissa av mina haikuer lika bra som Tomas Tranströmers. Och jag tänker, att det är en väldig massa strunt som ges ut. Varför kan då ingen ge ut det som jag skriver?

Jag ser på besöksstatistiken här att det är många visningar - men jag har ingen aning om vilka ni besökare är. 

Jag har inbillat mig att det jag skriver är läsvärt. Jag har kanske fel. Jag har kanske haft fel i åratal. Det här är inte muntert.

De bara luras

 

Bilden är royaltyfri och hämtad från Pixabay. 

De tror, att de kan lura i oss vad som helst. Dessa sne´a figurer. Girigheten är starkare än andra drifter hos dem. Läs detta.

En underskattad poet

 

Bilden är hämtad härifrån. 

Jag kände på mig, att Emily Dickinson är underskattad. Den engelskspråkiga Wikipedia ger mig rätt. Här i Sverige är hon inte "jättekänd".

När man kollar vad "Lyrik ur världslitteraturen 2 : dikter på originalspråken" (CWK Gleerup Bokförlag, 1966) har av Dickinson, så rör det sig om en (1) sida med tre korta dikter. Så (o)viktig tyckte redaktören Harald Elovson att hennes poesi var. 

En "feel good"-film

Jag tycker, att betyget här är för lågt. I min bok är filmen värd en 4:a på en femgradig skala - och det motiverar jag med bra klippning och kvick dialog. Jag instämmer med den här recensionen. 

Jag har ett förslag till TV: sluta visa den löjligt överskattade "Tomten är far till alla barnen" - visa den här i stället. 
 

Vänner ändå

Bilden är hämtad härifrån. 

I kväll såg jag "Stjärnorna på slottet". Mark Levengood ansvarade för upplägget och val av mat. Han berättade väldigt öppet om sin uppväxt med mera. Mot slutet av programmet nämnde han separationen från Jonas Gardell. 

Jag fäste mig särskilt vid att de tydligen fortfarande är vänner. Sådant gillar jag. Jag önskar, att det alltid kunde vara så - att vänner fortsätter att vara vänner även om man har gått skilda vägar. I min värld är det ett vuxet och moget beteende. 

Att förbereda sig

 

Det känns som att den här broschyren är bra att ha nu. Vi har haft den sedan den kom ut. Man kan ju också gå in på hemsidan.

Hur som helst: vi har förberett oss delvis och tänker förbereda oss ännu mera. Vi har vevradio, stormkök, T-röd, tändstickor, stearinljus, batterier, konservburkar med mat och lite till. Vi har även ett par dunkar och flera PET-flaskor med vatten. Filtar har vi också gott om - ifall det skulle bli kallt inomhus.

Vi skall skaffa flera batterier och mera torrmat. Dessutom kan det vara bra att skaffa en massa papperstallrikar, pappersmuggar och plastbestick. Man vill ju inte slösa vatten på disk (om det blir vattenbrist). 

Födelsedag

 

Bilden är royaltyfri och hämtad från Pixabay. 

I dag tänker jag särskilt på min far. Om han hade fortsatt leva in i våra dagar, så skulle han nu ha fyllt 110 år. När jag växte upp begrep jag ingenting om faderskap. När jag var tonåring tyckte jag, att far var en tråkig diktatortyp. 

Det var långt senare, i vuxen och mogen ålder, som jag begrep. Far gjorde så gott han kunde. När arbetsdagen var slut var han trött. På den tiden var inte män pappalediga. Det var min mor - då "hemmafru" - som "styrde upp det hela" vad gäller matlagning, städning, inköp, tvätt med mera.

Men far ville väl. Han kämpade på för att ge oss barn en bättre uppväxt och en starkare grund att stå på än vad han själv hade fått. Han gjorde en så kallad klassresa. 

Jag kan känna tacksamhet för det.

God mat blir det

 

Nu tycker jag, att det är alldeles för mycket krig och elände. Överallt och hela tiden blir man påmind om allt djävulskap. Då tröstar jag mig exempelvis med "Sveriges mästerkock" - som nu har börjat med en ny säsong.

Jag blir imponerad av vissa deltagare. Det gömmer sig många duktiga matlagare i vårt land. Dessutom verkar några av dem i TV vara väldigt trevliga personer. Det skall bli intressant att se vad som händer i kommande program. Jag gillar upplägget. Det skulle kunna ha blivit förnedrings-TV, men det blir det inte. 

Ärr finns kvar

 

Nu tänker jag följa "Lerin på Lofoten". Det kan bli mycket intressant. Men jag är lite skeptisk till själva upplägget. Jag ser en risk med att sammanföra en grupp med sådana bakgrunder. Tänk om någon "flippar ut" och får ett återfall? Finns psykiatrisk hjälp på plats? Finns psykoterapeuter att prata med?

Jag tycker bra om Lars Lerin och anser att hans målningar är fantastiska. Men utbildad psykoterapeut är han väl inte? 

Och första programmet väckte vissa minnen till liv. Lerin undrade vad som skulle hända ifall han träffade sin första stora kärlek igen där? Lerin erkände, att han hade betett sig som en djävul mot honom. 

Då kom jag att tänka på hur illa jag hade betett mig mot X för snart nio år sedan. X ville att jag aldrig mera skulle kontakta X. Jag har försökt att komma över det där, men det går inte. Jag har gått i (misslyckad) samtalsterapi en kort period och biktat mig inför en präst. Men det svider fortfarande i mitt inre. Jag fattar inte hur jag kunde bete mig så illa mot X. 

Det finns nästan inget jag hellre vill än att X skall förlåta mig efter dessa år och att vår speciella vänskap kan få nytt liv. Om X läser detta, så vet X...

Två engelskspråkiga TV-serier (+1)

I kväll blev det två avsnitt ur två olika TV-serier. Vi såg ett avsnitt ur "I vår herres hage" och ett avsnitt ur "Doktorn kan komma". 

 

Att engelska TV-serier kan hålla hög klass vet vi sedan länge. Att australiensiska dito också kan vara väldigt bra har vi fått lära oss. Tag som exempel "Hemma igen". Enligt min ringa mening är den en av de bästa TV-serier som någonsin har visats - alla kategorier.

Men för att återgå till kvällens två avsnitt: i det första fallet handlar det om veterinärer som hjälper djur, i det andra fallet gäller det sjukvårdspersonal som hjälper människor. Två yrken som handlar om att göra gott och minska lidande. Jag är inte kompetent att bedöma ifall veterinärerna och vårdpersonalen ställer korrekta diagnoser och ger bästa möjliga behandlingar. Men det hela känns trovärdigt för mig och jag gillar båda serierna. Okay, det kan bli lite väl många närbilder på sår och blod i "Doktorn kan komma" - och då tänker jag att jag aldrig i livet skulle kunna bli en bra sjukvårdare. 

Den där "barden"...

 

Han har nog rätt - David Lagercrantz - här. 

En med Sting i

 

Jag är ju svag för duetter med en kvinna och en man. Alltså: var så goda! Här har vi en. 

Inget flyg

 

Nu har jag sett TV-serien "Julstormen". Bilden är hämtad härifrån. Recensionen är rimlig. Men läs gärna även denna recension. Även den är rimlig. 

Jag var beredd att ge den här serien en 5:a på en femgradig skala när jag hade sett hälften. Men i fjärde avsnittet började jag tvivla om det. Jag tycker, att det blev lite för mycket "feel good" av det hela. Allting blev liksom "too much" - lite gulligullankokosomengök. Det blev övertydligt men osannolikt. Kunde verkligen den överlägsna och snuskigt rika bitch som Alexandra Rapaport spelade så snabbt bli förvandlad till en trevlig figur som serverar gröt på ett härbärge? Ett exempel på något icke trovärdigt. Det finns flera exempel.

Min favorit bland skådespelarna? Det får bli Hanna Ardéhn. 

Ute på en ny väg

 

Jag lämnade Twitter/X. Jag gillade inte utvecklingen där under Elon Musks ledning. Men jag har saknat den där konstiga kontakten med kända och okända från alla världens hörn. Därför är jag nu med i Threads - som man väl kan säga är Metas svar på Twitter/X.

Av någon konstig anledning är mitt alias i Threads det samma som jag hade i mitt gamla (inte mitt nu aktuella) Instagram-konto. Jag finner mig i detta öde och undrar hur många följare jag kan få. 

Det finns "spanare" som tror, att X går i konkurs inom en ganska snar framtid - och att Threads växer. Den som lever får se.

Olika relevanta träffar

Jag roade mig med att med mobiltelefonen jämföra några resultat i olika sökmotorer. Så här blev det:

 

I min bok gav DuckDuckGo bäst träff. Sämst var Ask. Bing var lite bättre än Google.

Det lönar sig att jämföra. Tips: man skall själv vara säker på att veta det mest relevanta och korrekta svaret. Sedan kan man se om sökmotorn har "gjort läxan". 

En onödig film

 

Jag förstår inte varför "The Banshees of Inisherin" har fått så bra betyg. Om meningen är att den skall vara rolig, så misslyckas den med det. Om meningen är att den skall vara otäck, så misslyckas den med det. 

Det är hyfsat bra foto, någorlunda bra klippning och ganska bra skådespel. Men resten? Nä, det räcker inte. Särskilt manuset är banalt. Det kunde ha skrivits av en gymnasist.

Se hellre "Ormens väg på hälleberget". Den var bättre. 

En flummig film

 

Bara för att vara väldigt tydlig: jag äger inte upphovsrätten till denna bild.

Filmen "Moonage Daydream" skall föreställa en dokumentärfilm om David Bowie. Nå, jag vill inte kalla den en dokumentärfilm. Den här recensionen är ganska adekvat.

Det saknas så mycket här. Varför har man inte intervjuat olika personer? Det hade varit intressant att få veta exempelvis vad andra musiker tyckte om Bowie. (Mick Jagger är en av dem.) Vad tyckte musikjournalister förr och nu? Och så vidare. Om Bowie var en gåta innan man såg filmen, så är han snarare en större gåta efter att man har sett filmen. 

Det är stökigt och flummigt. Och när man hoppar fram och tillbaka i tiden och trotsar all ambition om att skildra det hela kronologiskt, så blir jag irriterad. Jag tycker, att det är ett tecken på intellektuell lättja.

I min bok får den här filmen en 2:a på en femgradig skala.