Ibland undrar jag "Vad är grejen?". Då kan jag samtidigt undra "Vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte fattar?". Eller för att ta till ett slitet uttryck: "Vad är det fina i kråksången?".
Så kan jag tänka om Voltaires bok "Candide : eller optimismen". Jag äger pocketversionen från Forum 1969. Översättningen gjordes av David Sprengel. Vi får förutsätta att han även skrev förordet. Så här skrev han i förordet:
"Voltaire har prövat nästan alla slag av litterära uttrycksmedel och har skrivit både poesi, hjälteepos, filosofiska verk och satiriska romaner. Av dessa har de satiriska romanerna stått sig bäst. De är små mästerverk av evigt bestående värde och Candide, som kom 1759, är det yppersta av dem. Här driver Voltaire respektlöst med den tyske filosofen Leibniz teori om att denna värld är den bästa av alla tänkbara världar och utsätter även tidens kyrkliga riktningar för sin beska kritik." (s. 5)
Jaha? Den korta romanen består av 30 kapitel. Den svenska texten slutar på sidan 136. Då har man inte blivit så där imponerande mycket intellektuellt berikad. Det viktigaste i hela boken är väl det sista kapitlet "Avslutning". Pudelns kärna där är att arbete är nyttigt för oss människor. Candide själv fick sista ordet: "Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård." (s. 136)
Jaha? Skulle det vara fantastiskt djupsinnigt? Skulle denna bok vara ett litterärt mästerverk som för alltid förtjänar en plats i en litterär kanon? En bok vars själva kvintessens kan formuleras så här: "Vi måste sköta underhållet. Vi har något att förvalta. Vi har ett ansvar. Vi får inte lata oss. Vi får inte låta saker och ting förfalla." skulle alltså vara en bok som borde anbefallas alla och envar till läsning? Jag är skeptisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar