Det finns gitarrister som spelar på ett sådant sätt att jag blir oerhört berörd och kan börja gråta av inlevelse. Exempel på sådana gitarrister är/var Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Dave Gilmour, Eric Clapton, Stevie Ray Vaughan, Richard Thompson, B. B. King, Mark Knopfler, Ry Cooder, Keith Richards, Joe Bonamassa, Carlos Santana och - givetvis - (den tidige) Peter Green. Sedan finns det gitarrister som är/var uppenbart otroligt skickliga, men de lämnar mig ändå totalt oberörd. Exempelvis Tommy Emmanuel, Larry Coryell, Al Di Meola, Paco de Lucia, Jimmy Page och John McLaughlin.
Det kan tyckas egendomligt. Jag är HSP och kan bli väldigt känslomässigt berörd av musik. Hur kan det då komma sig att viss musik inte alls gör mig berörd? Förklaringen är nog, att jag finner teknisk skicklighet otillräcklig. Det måste finnas "feeling" i musiken och om jag inte känner av den, så intresserar den mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar