I dag firar jag Eric Clapton. Den här biten är min starkaste favorit bland alla Clapton-favoritlåtar jag har. Jag tycker, att det är så kolossalt laddat med känsla här. Det är smärta som gör ont. Och jag blir alltid oerhört berörd av solot som börjar vid 3:20. Makalöst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar