En missad serie

Nu ser jag "Anna Pihl" på TV4 Play. Jag har aldrig sett den förr. Den har åldrats väl. Det görs TV-serier nu för tiden som är klart sämre. Betyget 6,0 på en tiogradig skala är snålt. Serien är värd ett högre betyg. Manus är bra, skådespelet är bra, klippningen är bra och avsaknaden av stämningskapande (men egentligen störande) musik är bra.

Alla mot alla igen

Det är bra att det här är tillbaka. "Alla mot alla" är enligt mig den bästa av alla frågesporter. Den är som en kombination av Rolls Royce och Ferrari - och alla andra frågesporter är som en Trabant. Jag tänker inte missa ett enda program.

Ett förhör

 

Järegård var i en klass för sig. Det blir aldrig bättre än så här. Perfektion.

Vem är värst?

Ett litet tankekorn så här på en söndag morgon...

Vi har några personer A, B, C, D och E. A ber de andra om förlåtelse om och om igen. A blir inte förlåten. A fortsätter be om förlåtelse. B, C, D och E fortsätter vägra ge A förlåtelse.

Det blir ett evigt ältande. Alla ältar. Vem är värst i ältandet? Varför kan inte B, C, D och E bara ge sig? 

Matt 6:14-15
14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.
15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.

Läs, läs, läs

 

Självklart är det viktigt att läsa mycket och ofta. 

Hårklyverier?

Vad är skillnaden mellan förlåtelse och försoning? Är det hårklyverier inom den praktiska filosofin? Är det ett skenproblem? Är begreppen utbytbara eller inte?

Om jag får skriva hur jag tänker, så blir det ungefär så här:

A) Förlåtelse kräver, att en person X har felat och bör be om förlåtelse av den eller de person/personer som X har betett sig illa mot. Den ena parten (X) är skyldig och ingen annan. Den som ber om förlåtelse och ångrar sig bör få förlåtelse och den som ger förlåtelsen mår bra av att förlåta.

B) Försoning innebär däremot att två eller flera stridande parter bär lika stor skuld till striden och att de kommer överens om att inte längre strida. Man förlåter så att säga varandra. Det är en så kallad win/win-situation.

Blir det någon skillnad i resultat? Kan förlåtelse leda till försoning? Ja, det borde det. Kan försoning leda till förlåtelse? Det förefaller egendomligt. Det verkar vara omvänd och ologisk ordning.

Men efteråt? Hur blir det efter A eller B? Kan en relation som skadats repareras så att den blir likadan som före skadan? Nej, det tvivlar jag på. Det finns mentala ärr. Den person man tidigare litade helhjärtat på kanske i fortsättningen blir betraktad som opålitlig. Men jag tror på bättring. Jag tror inte på talesättet "En gång brottsling alltid brottsling". Och man kan väl vara vän med någon som man inte litar hundraprocentigt på?

Jag tänker, att den som vägrar förlåta leker Gud. Vi människor är inte ofelbara. Alla begår vi misstag - med eller utan uppsåt. Många av oss kan göra onda ting, men ondskan kan motarbetas. Spruckna vänskaper kan "lappas och lagas". Vi måste kunna förlåta varandra. Vad som är totalt oförlåtligt får Gud avgöra. Enligt en präst i en TV-intervju kan Gud inte förlåta självmord om personen som begår självmordet har barn. (Men vad innebär då det - att Gud inte förlåter? Hamnar man i helvetet då? Vad betyder det?)

På något liknande sätt tänker jag om dödsstraff: vi människor har ingen rätt att döma en medmänniska till döden. Det går inte att göra ogjort. Den som dömdes till döden kanske var oskyldig. Hur rättar man till det felaktiga domslutet? 

Frågan om uppsåt är oerhört väsentlig. Relationer kan spricka på grund av dubbla och otydliga budskap. Det den ena parten upplever som ont uppsåt kanske inte alls är menat som ont. Sanningen och uppriktigheten kan smärta. Den som inte vill komma med vita lögner kan betraktas som en ond figur. 

En musikupptäckt via TV

Det är märkligt ibland vilka vägar som leder en in på nya saker. Nyligen har jag fastnat för "Morden i Brokenwood" - en TV-serie från Nya Zeeland. Där förekommer en del country-musik. Man blir nyfiken och upptäcker detta. Här har jag fått lite att bita i. En ny värld öppnar sig, känns det som.

Av intresse?

Ni hittar mig även på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube. Man måste inte vara ett geni för att luska reda på mig där. Eller? Vem tror ni att jag är? 

En mystisk död

 

Några väl valda sidor ur boken "Historiens största mordgåtor" / redaktör Andreas Nyberg. - Semic, 2004. 

Vad det var som egentligen hände den där natten lär vi nog aldrig få reda på. Men jag tror, att det var något skandalöst som måste hemlighållas så gott det gick. Jag tror inte, att det handlade om ett ångrat självmordsförsök. Hur visste Peter Lawford, att hon hade "tagit sitt sista lavemang" - om han inte var inblandad?

En förhastad slutsats

 

Får man skämta så? Ja, varför inte? "Helan och Halvan" var roliga. Det insåg jag redan som barn.

En ikon av sällan skådat slag

 

Jag har läst Gloria Steinems bok "Marilyn" (Wahlström & Widstrand, 1987). På omslaget syns även "Norma Jeane" - och det tycker jag är en svaghet med boken: att så mycket vikt läggs vid Marilyn Monroes liv innan hon blev känd som Marilyn Monroe (hädanefter nämnd som MM).

Boken är full av fotografier. MM gjorde sig oerhört bra på foton. Hon var i mina ögon en av de absolut vackraste människor som har gått omkring på denna planet. Hon hade en magisk utstrålning. Hon hade absolut något som man kallar "det". 

Men vem var hon egentligen? Att hon hade en besvärlig uppväxt vet vi; att hon hade svagt självförtroende kan vi ana; att hon försökte ta livet av sig flera gånger var väl ett faktum. Men hur dog hon? Är det alldeles säkert att hon tog livet av sig? Nej. Är det helt uteslutet att hon blev mördad? Nej. 

Boken är ingen glorifiering av MM och inte heller en förolämpning mot henne. Den är läsvärd, men den lämnar flera frågor obesvarade. 

Jag känner sympati och empati med MM. Jag kan förstå vilka dilemman hon hamnade i. För att bli bekräftad och sedd kände hon att hon måste vara en "sexbomb" - män måste vända sig om efter henne på gatan och tänka "Whoaow!". Men helst ville hon slippa etiketten "dum blondin". Och jag tror inte, att hon var dum. En dumbom skaffar sig inte ett eget produktionsbolag i Hollywood. Hon ville bli en karaktärskådespelerska och spela "tunga" roller. Men hon hamnade i olämpliga sällskap och hade dåligt omdöme. (Det var dåligt omdöme exempelvis att ta så många olika mediciner som hon gjorde.) 

Till sist ett av de bästa citaten i boken - och det är av MM själv:

"När man är berömd... får man ibland en osminkad bild av den mänskliga naturen... Det är trevligt att vara föremål för människors fantasier, men man vill också gärna bli accepterad för sin egen skull." (s. 167)

En nackdel med att vara HSP

Ni har väl gjort Ilse Sands HSP-test? Här finns det annars. 

Jag är helt klart HSP. Och nu gäller det detta med social samvaro. Ibland är jag en social katastrof. Någon skulle kanske inte bara kalla mig asocial utan rentav antisocial. Så kan det bli om jag tvingas umgås och inte har någon flyktväg. I HSP-testet svarar jag absolut en 4:a på fråga 9 och lika absolut en 0:a på fråga 38.

I vissa lägen undrar jag vad det är för mening med "umgåsande" och "tillsammanshet". Inget vettigt åstadkoms. Det blir mest dösnack och kallprat. Det kryper i mig. Den där häpnadsväckande ineffektiviteten stör mig. Jag vill att något intressant och kanske kreativt skall hända. Någon kan då säga till mig att koppla av och "chilla" och inte vara så rastlös. Då kan jag undra "Varför?". Varför skall jag vara som en zombie? 

Ibland vill jag nästan skrika "Jag är inte här för att bli älskad" - som den här goda filmen hette. Jag är inte här för att bli populär eller omtyckt und so weiter. 

Om man kunde leva om sitt liv...

Jag lagar mat och tycker det är väldigt trevligt. När jag lagar mat vill jag ha gott om svängrum och vara ensam i köket. Att vara en kock bland andra kockar i ett stort kök är ingenting för mig. Men om jag hade kunnat leva om mitt liv, så skulle jag ha lärt mig mera om matlagning, drycker och näringslära. Det var väl något slags töntigt snobberi från min sida - att laga mat var "bonnigt" och inte alls intellektuellt. 

Födelsedag

I dag firar jag Bodil Malmsten. OMG så bra hon skrev! Vilket flyt! Så pricksäkert! Jag skulle hylla mig själv om jag en enda gång kunde formulera mig så snyggt och skenbart lättskrivet i ett enda stycke. Hennes bloggar från Frankrike är smått geniala mästerverk. Det tog tid innan jag upptäckte hennes storhet. Nu är jag såld.

Tre jättesmarta kvinnor

 

Imponerande smarta kvinnor.

Bra regler

Det här är riktigt bra. Jag önskar, att jag visste det som tonåring. 

Brådmoget

 

En riktigt bra låt - denna. Det är svårt att förstå hur en 17-åring kunde skapa något sådant. 

Varför håller man på?

Jag kollar besöksstatistiken och undrar varför jag håller på. Det är ju nästan aldrig några som läser vad jag skriver.

Men då tröstar jag mig med att jag åtminstone får "skriva av mig". Jag måste så att säga ut med vissa saker. Det fungerar som självterapi.

Exempel: En del före detta vänner har övergivit mig. De vill inte längre ha med mig att göra. Det beror inte på att jag har gjort dem något ont. Nej, det är som en av föredettingarna skrev: h*n (Y) vill inte ens ta en promenad med mig för att "prata ut". Det skulle kännas konstigt eftersom person X som jag bar mig dumt åt mot för sex år sedan är en av Y:s vänner. Om X skulle få reda på att Y hade promenerat med mig, så skulle X inte längre vilja ha med Y att göra?

Ge mig styrka och tålamod. Hur kan en del vuxna människor vara kvar på sandlådenivån? 

Misantrop - javisst

Hur kan man vara annat än misantrop? Nordkorea, Afghanistan, Iran, Hamas, Hizbollah och så vidare. Det är mycket som är rent åt helvete. 

Det finns kanske läsare som tycker, att jag bara skriver om oförargliga ting. De kanske tycker, att jag borde kommentera "världsläget" och lösa viktiga problem. Jaha? Vem skulle bry sig? 

Men en sak kan jag erkänna: jag tycker, att FN:s säkerhetsråd är ett dåligt skämt. Vetorätten borde skrotas omedelbart. 

Fjodor

 

En minikurs om Dostojevskij. 

Briljant skådespel

 

Den här mannen måste få ett pris för hans roll i "Ministern". Man kan tro, att han blev galen på riktigt. Jag kommer att tänka på Robert De Niro i "Taxi driver", Jack Nicholson i "The Shining" och Al Pacino i "Scarface". På den nivån tycker jag att hans prestation var.

Klantar i farten

 

När jag skriver om mänsklig dumhet, så tycker säkert många att jag är en gnällig jävel - en grinig gammal gubbe. Jag bara påpekar det uppenbara. Det konstiga med tillvaron är att världen inte har gått under för länge sedan. Världen är ju full av dummerjönsar.

Ett tal

Ett intressant tal om misslyckande.

En lista

 

En del överraskningar. Och en del frågetecken. Här förekommer några som jag aldrig har hört talas om. Ettan kändes ju självklar, men en del andra placeringar kunde jag inte gissa rätt på.

Tröttsamt

Jag blir så trött på folk som inte kan fatta sig kort. Det blir så oerhört onödigt omständligt ibland. Man kommer inte till någon poäng förrän efter en evighet. Exempel? Det svämmar över av filmer på YouTube med låtsassmarta figurer som tittar in i kameran och gestikulerar och bär sig åt. En film kan blir flera minuter lång - men budskapet kan sammanfattas på en halv minut. Jag står inte ut. Jag snabbspolar eller stänger av helt. 

Lite kul

 

Ganska trevligt, men ingenting att fästa någon större tillit till.

Övningar

 

Jaha. Då får jag väl prova detta också.

Tragikomiskt

Det är tragikomiskt hur en del människor tänker. De kan döma ut en person totalt bara på grund av ett enda "fel". Exempel: en troende person får veta, att Ricky Gervais är ateist. Då vill den troende personen inte längre ha någonting alls med Gervais att göra - även om Gervais enligt samma person har många goda egenskaper. 
 
Det är något liknande när gamla vänner överger dig därför att du har burit dig dumt åt mot en före detta gemensam vän. 

Logiken har tagit semester, hissen går inte ända upp, et cetera. 

En dialog

 

Det här är bra. Det är inte ofta man får höra så bra dialoger.

Truth hurts

 

Jag tror, att han har rätt. Men sanningen kan göra ont. Den kan göra ont för mottagaren, men den kan även göra ont för avsändaren.

Allt var slut - men ändå inte

 

En märklig berättelse. Men många har tydligen upplevt något liknande.

8 tecken?

 

Tja... Det kanske stämmer. Men varför pratar hon så konstigt? Och varför är filmen så barnslig?

Efter alla dessa år...

 

Den här boken - Laurie Lees "Cider med Rosie"- har stått oläst i en bokhylla sedan 1977. Jag förstår inte hur det har gått till. Nu har jag i alla fall läst den. Det ångrar jag inte.

I mina ögon är den en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst - och jag har läst en del. Den här betraktelsen är relevant. Boken är lätt att tycka om. Miljöbeskrivningarna och personporträtten är mycket bra. Och meningsbyggnaderna är ofta eleganta på ett smidigt sätt. Ett särskilt kapitel sticker ut enligt min ringa mening - det är kapitlet "Mor". Ett fantastiskt porträtt!