Varför håller man på?

Jag kollar besöksstatistiken och undrar varför jag håller på. Det är ju nästan aldrig några som läser vad jag skriver.

Men då tröstar jag mig med att jag åtminstone får "skriva av mig". Jag måste så att säga ut med vissa saker. Det fungerar som självterapi.

Exempel: En del före detta vänner har övergivit mig. De vill inte längre ha med mig att göra. Det beror inte på att jag har gjort dem något ont. Nej, det är som en av föredettingarna skrev: h*n (Y) vill inte ens ta en promenad med mig för att "prata ut". Det skulle kännas konstigt eftersom person X som jag bar mig dumt åt mot för sex år sedan är en av Y:s vänner. Om X skulle få reda på att Y hade promenerat med mig, så skulle X inte längre vilja ha med Y att göra?

Ge mig styrka och tålamod. Hur kan en del vuxna människor vara kvar på sandlådenivån?