Hårklyverier?

Vad är skillnaden mellan förlåtelse och försoning? Är det hårklyverier inom den praktiska filosofin? Är det ett skenproblem? Är begreppen utbytbara eller inte?

Om jag får skriva hur jag tänker, så blir det ungefär så här:

A) Förlåtelse kräver, att en person X har felat och bör be om förlåtelse av den eller de person/personer som X har betett sig illa mot. Den ena parten (X) är skyldig och ingen annan. Den som ber om förlåtelse och ångrar sig bör få förlåtelse och den som ger förlåtelsen mår bra av att förlåta.

B) Försoning innebär däremot att två eller flera stridande parter bär lika stor skuld till striden och att de kommer överens om att inte längre strida. Man förlåter så att säga varandra. Det är en så kallad win/win-situation.

Blir det någon skillnad i resultat? Kan förlåtelse leda till försoning? Ja, det borde det. Kan försoning leda till förlåtelse? Det förefaller egendomligt. Det verkar vara omvänd och ologisk ordning.

Men efteråt? Hur blir det efter A eller B? Kan en relation som skadats repareras så att den blir likadan som före skadan? Nej, det tvivlar jag på. Det finns mentala ärr. Den person man tidigare litade helhjärtat på kanske i fortsättningen blir betraktad som opålitlig. Men jag tror på bättring. Jag tror inte på talesättet "En gång brottsling alltid brottsling". Och man kan väl vara vän med någon som man inte litar hundraprocentigt på?

Jag tänker, att den som vägrar förlåta leker Gud. Vi människor är inte ofelbara. Alla begår vi misstag - med eller utan uppsåt. Många av oss kan göra onda ting, men ondskan kan motarbetas. Spruckna vänskaper kan "lappas och lagas". Vi måste kunna förlåta varandra. Vad som är totalt oförlåtligt får Gud avgöra. Enligt en präst i en TV-intervju kan Gud inte förlåta självmord om personen som begår självmordet har barn. (Men vad innebär då det - att Gud inte förlåter? Hamnar man i helvetet då? Vad betyder det?)

På något liknande sätt tänker jag om dödsstraff: vi människor har ingen rätt att döma en medmänniska till döden. Det går inte att göra ogjort. Den som dömdes till döden kanske var oskyldig. Hur rättar man till det felaktiga domslutet? 

Frågan om uppsåt är oerhört väsentlig. Relationer kan spricka på grund av dubbla och otydliga budskap. Det den ena parten upplever som ont uppsåt kanske inte alls är menat som ont. Sanningen och uppriktigheten kan smärta. Den som inte vill komma med vita lögner kan betraktas som en ond figur.