Det tillhör väl allmänbildningen, tänkte jag. Vadå? Jo, att ha läst Friedrich Nietzsches "Så talade Zarathustra" (Forum, 1980). Alltså gav jag boken en chans (igen). Det tog inte lång stund innan jag undrade vad jag höll på med. Varför skall jag plåga mig själv på detta vis? tänkte jag. Vad i all sin da'r är det som gör att denna bok räknas som en omistlig klassiker? Vad är grejen? - för att använda modern svenska.
Jag kom till kapitlet "Om efterdettingarna" när jag tänkte, att det här är ju kvalificerad gallimatias. Det här är pretentiöst svammel. Exempel:
"Sannerligen, icke på efterdettavärldar och återlösande bloddroppar: utan på kroppen tro även de bäst och deras egen kropp är för dem deras ting i sig.
Men ett sjukligt ting är den för dem: och gärna skulle de vilja krypa ur skinnet. Därför lyssnar de efter dödens predikare och predika själva efterdettavärldar.
Hören hellre på mig, mina bröder, på den sunda kroppens röst: en redligare och renare stämma är detta.
Redligare och renare talar den sunda kroppen, den fullkomliga och rätvinkliga: och han talar om jordens mening.
Så talade Zarathustra." (ss. 33f)
Jaha? Och? Är det meningen att vi skall jubla och ropa "Hallelujah!" och "Amen!"? Det gör i alla fall inte jag. Det här är uppblåst strunt - dessutom med knaggliga och klumpiga meningsbyggnader. Zarathustra var sannolikt en allvarligt störd grandios narcissist. Här lyfts "random" saker fram och visas som om de vore fantastiskt djupsinniga och fulla av visdom. Snack. Detta är dynga utan näring. Det är blaha, blaha - lika intressant och lärorikt som en punkterad ballong. Här bjuds vi på falskt djupsinne av värsta sort.
Jag ägnar inte denna bok en enda minut mera. Tiden kan användas på så många andra och bättre sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar