Vad gör man när man inser, att ens psykoterapeut kanske inte kan vara till mycket hjälp? Så här är det: jag går i psykoterapi sedan en kort tid tillbaka. (Anledningen till det håller jag hemlig här.) Redan vid första träffen misstänkte jag, att terapeuten inte är imponerande bra påläst. H*n visste inte vad HSP är för något. Det finner jag ganska häpnadsväckande. HSP är ju nu ett vedertaget begrepp som många människor känner till. H*n sade också, att det bara är dumt att jämföra sig med andra.
Men hallå... Backa nu bandet ett tag. Om man helt skulle sluta upp med att jämföra sig med andra människor - var skulle man hamna då? I så fall skulle man ju kunna inbilla sig vara en fantastisk sångare när man i själva verket är praktiskt taget tondöv och sjunger falskt hela tiden. Man skulle kunna tro, att man är väldigt smart - tills man tar ett intelligenstest och hamnar på ett värde väldigt nära genomsnittet. Etc.
Man borde egentligen ständigt och jämt jämföra sig med andra. Man bör ställa sig frågan "Är jag bra på detta?" eller "Är jag helt kass på detta?". Man kan börja fundera kring vad man borde kunna bli bättre på och vad man helt enkelt bara får lämna därhän - därför att man i det avseendet är ett "hopplöst fall". Det är nyttigt att vara realistisk och inte ha falska uppfattningar om sig själv. Detta handlar inte om Jantelagen. Folk kommer dragandes med den i tid och otid. Den är bra i vissa lägen men irrelevant i andra. Lika gärna som man kan säga "Du ska inte tro att du är nå't" kan man säga "Du borde veta att du är bättre än andra på det och det...". Men man kan inte kräva t.ex. av en sköldpadda att bli bra på att klättra i träd.
Hittills har min psykoterapeut sagt ganska triviala saker. H*n tillför egentligen ingenting nytt över huvud taget. Allt är sådant jag redan kände till. Jag blir lämnad åt mitt öde. Min hjälp får jag söka på andra håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar