Det här med mindfulness... Jag har börjat undra om det är så fantastiskt bra som många påstår. "Saken är den" (Egentligen ett uttryck som jag hatar, men här kan det passa ganska bra), att den psykoterapeut som jag nu har besökt ett antal gånger ger mig uppfattningen att mindfulness är Lösningen med stort L.
Ett universalmedel? Ett "quick fix"? Tillåt mig tvivla. Kan det vara så, att terapeuter bör "beta av" så många klienter som möjligt? Ser det bra ut i deras CV? Ger det en bra löneökning? Är mindfulness det senaste mantrat i all psykoterapi? Terapeuten jag har kommer troligen att snart säga nej till flera besök av mig. H*n menar nog, att jag är färdigbehandlad efter nästa möte. Ty då bör jag ha lärt mig att utöva mindfulness för mig själv. Det handlar alltså om att ge hjälp till självhjälp? Vill terapeuter göra sig själva arbetslösa?
Men är inte mindfulness rena delikatessen för olika makthavare som arbetsgivare m.fl.? Det är ju ett sätt att få en jobbig "gnällspik" att rikta uppmärksamheten bort från det som är värt att klaga på och i stället undra om det är klienten själv som det är fel på. Klienten har fel synsätt, så att säga. Man skall skifta fokus. Om man bara ändrar sitt sätt att tänka, så försvinner problemen?
Tänk på Ove i "En man som heter Ove". Tänk att dem han klagar på förtjänar klagomål. Tänk att Ove har rätt. Men de som hyllar mindfulness menar, att det är Ove som skall ändra på sig. De tycker, att Ove är en kverulant som ingen kan ta på allvar.
Så behålls makten, så bevaras strukturerna. Status quo är ju så tryggt och mysigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar