Några av anledningarna till att jag började gå i terapi var att jag kände saknad och sorg, men även att jag kände besvikelse. Man kan säga, att jag ville ha hjälp med att hantera mina besvikelser. Kanske är det så, att jag ställer alltför höga krav på mina medmänniskor?
Att i det läget söka hjälp hos en psykoterapeut som jag efter några besök känner mig besviken på känns ju - tja...
En psykoterapeut som skall kunna hjälpa mig måste jag ha en väldig respekt för. H*n måste vara en lysande stjärna. H*n måste vara klart mera intelligent än jag och h*n måste vara bättre insatt i mycket som jag känner till. Jag skall kunna referera till olika saker utan att h*n sitter där och inte har en susning om vad jag syftar på.
Var hittar jag en sådan terapeut? Det är nu mitt dilemma. Eller skall jag sänka mina krav på mina medmänniskor till en så låg nivå, att alla lever upp till kraven hur lätt som helst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar